Den 18 oktober skrev VF-sporten om Håkan Wingskog som levde drömmen i Schweiz toppliga och som innebandyspelare hade han det bra förspänt i Zürich.

Den 14 november publicerades en ny artikel om värmlänningen. Nu var innebandyn ingenting värd längre – åtminstone inte för stunden. Håkan Wingskogs liv ändrade snabbt karaktär när han fick mardrömsbeskedet att han drabbats av testikelcancer.

Han opererades i Schweiz, men åkte sedan hem till Sverige för att ha nära och kära vid sin sida under cellgiftsbehandlingen. Den är nu överstökad, men föranledde till komplikationer. Wingskog åkte på en blodpropp i armen och fick ligga inlagd på sjukhus i två veckor – svagare än någonsin.

– Det jobbigaste med allt var hur man tynade bort. Jag tappade tolv kilo och jag var inte så biff innan – det kändes helt bisarrt. Nu har jag fått tillbaka alla kilon och mår relativt bra, men jag känner mig så jäkla otränad och vet att det är en lång väg tillbaka till innebandyn. Men jag vet att jag ska spela innebandy nästa säsong, nu är det biten att kämpa sig tillbaka och det kommer bli en prövning. Jag känner mig redo för den, säger Håkan Wingskog.

Vi träffar Håkan Wingskog i familjehemmet i Arvika som ligger på höjden med skön utsikt. Han beskriver det som en trygghetszon under den jobbiga tiden. Undertecknad har intervjuat Håkan Wingskog flera gånger och han har alltid känt sig bekväm med media, men den här gången tar det ett tag innan han kommer till ro. Förståeligt, frågorna är långt ifrån klassiska och kräver att Wingskog går djupt in i sig själv. Några gånger tappar han orden.

– Det blev så extremt konstigt när jag fick cancerbeskedet och det var kaos i mitt huvud. Hela mitt leverne var att träna fem gånger i veckan plus match och så går det till noll. Det var inte så att jag varvade ned, jag kunde inte spela mer och det var jobbigt mentalt. Två veckor senare, efter beskedet, var jag hemma i Sverige och skulle gå en behandling. Det vände så fort och man förstår hur lite innebandy betyder när det händer.

Den första tiden hemma i Sverige blev ett mindre helvete.

– Jag körde den korta behandlingen eftersom man inte såg någon spridning, men efter det fick jag en infektion i armen och blev inlagd i ytterligare två veckor. Senare blev det en blodpropp och jag hade sådana sjuka febertoppar och inget immunförsvar överhuvudtaget. Det var nästan det jobbigaste med hela processen. Då var man inte tuff. Men testikelcancer är den bästa cancern man kan ha, om man nu kan säga så. Jag är glad att det inte var värre.

• Om du går till dig själv; att prata om cancern så öppet som du gör, är det jobbigt eller skönt?

– Det är väldigt delat. Det är inte så lätt att prata om det nu heller, men det är ett av mina bästa beslut att jag gick ut med det. Jag var först tveksam till det, men efteråt var det otroligt gôtt. Det var som sten släppte från mina axlar. Många tyckte det var starkt att jag gick ut med det och inte höll käft, men samtidigt – folk hade sett mig här och börjat undra vad jag gjorde hemma i Arvika. Det var inte lätt att berätta för tidningarna, men det gjorde mig bara en tjänst. Jag slipper dra historien tusen gånger och cancern; det var inte så att jag valde den.

Testikelcancer är inte ovanligt bland unga män, men en sjukdom som man absolut inte skojar bort. Wingskog mår som sagt bra efter behandlingarna i dag, är på rätt väg i livet, men kommer alltid se saker och ting ur ett annat perspektiv.

– Jag är förhoppningsvis färdigbehandlad och ska snart iväg på den första kollen så det inte blivit någon spridning. Men det som stör mig mest är jag inte kan slappna av, det ligger där någonstans i bakhuvudet hela tiden. Sen, det låter helt stört, men jag förstår de som säger att man inte vill få det ogjort. Jag har en bekant som hade mycket värre med en tumör och undrade vad i helvete hon menade med att hon var gladare efteråt. Men det blir ett litet uppvaknade, man tar inte saker för givet på samma sätt.

Wingskog ger ett starkt intryck under hela intervjun och visar beundransvärd styrka i viljan att komma på fötter, såväl civilt som sportsligt. Och när han fick cancerbeskedet i höstas kunde han ha gömt sig under kudden och inte svarat i telefonen när vi ringde, men redan då såg han framåt och möjligheter för att besegra sjukdomen.

– Jag känner mig absolut positiv och jäkligt motiverad. Nu när jag börjat träna ser jag fram emot en säsong mer än vad jag hade gjort annars. Jag är otroligt sugen och det ska inte vara några konstigheter alls, jag har god tid på mig att komma i form. Men jag kommer inte ha bråttom att skriva på något, först vill jag känna att kroppen svarar som jag vill.

• Har du några begränsningar just nu i träningen?

– Nej, det är bara upp till mig själv. Jag simmar och springer, det är väl bara att man är dåligt tränad, skrattar Wingskog.

– Tröskeln är lite högre.

• Det låter som för en vanlig Svensson...

– Haha, kanske det. Jag var ute och sprang i förrgår, det var lite tungt, ler Wingskog.

• Har du pratat med din schweiziska klubb?

– Ja, jag ska ner nu och vi ska prata lite. Jag flyger ner på torsdag och är antagligen lite klokare efter det. Det kan bli ett år till i Schweiz med UHC Uster eller någon annan klubb. Eller så blir det hem. Det är jobbiten som är den största faktorn, här kan jag inte leva på det. Men det är väl ingen hemlighet att jag följer Arvika med stort intresse och vill jag hem lockar det alltid att spela i Arvika, det var några år sedan. Men då måste lösa sig med jobb, och det vet Arvika om. Vi har pratat lite med varandra, men inget konkret än. Jag har varit nere på många av deras träningar. Det lockar absolut.

– Jag har också träffat en annan division 1-klubb som mer eller mindre lovat mig ett jobb och de ska komma tillbaka med ett förslag inom kort. Men det är svårt för mig att skriva på ett kontrakt utanför Värmland, speciellt när man ser att smockfullt Arvika Sporthall på deras kvalmatcher.

– Men om det blir Schweiz igen, så blir det hem förr eller senare. Det känner jag mig ganska säker på. Det är gôtt att vara hemma och jag är glad att jag åkte hem för cellgiftsbehandlingen. Stödet har varit stort från familj och vänner och det ger energi att folk bryr sig.

Rolig kuriosa är att Håkan Wingskog bytt ut innebandyklubban mot kortleken under cancerperioden. Så sent för några veckor sedan var han spelade norska mästerskapen i Dublin och ska snart till Tallin för att spela en stor pokerturnering. I Irland blev han snöpligt utslagen precis innan prispengarna.

– Jag har alltid gillat poker och det tog fart under Schweiz-perioden med att spela live. De har ett stort utbud och från där jag bodde, kanske tio rena pokercasinon inom en timme. Så jag var runt och spelade en hel del, bland annat en av Österrikes största turneringar, Concord Million. Men man har nästan alltid varit uppbokad på helger, så nu när man varit ledig från ett jobb har jag kunnat spela mer.

– Det är mest en rolig grej att försöka spela större turneringar, men jag svävar inte iväg med det. Jag är mest sugen på att bara börja jobba någonstans, det blir drygt i längden att vara ledig så länge. Jag är ledig från jobbet i Schweiz, så det kan bli så att jag återvänder till det.